Kom på att jag kanske borde göra en uppdatering vad gäller jobbet och min hälsa också, med tanke på det senaste inlägget som handlade om det.

 

I alla fall, för några veckor sedan hade jag en telefontid med min gynläkare och vi ändrade lite på min behandling och dubblade dosen hormoner. Sedan dess har besvären kommit mycket mer sällan, och inte varit lika besvärliga när de väl kommit. Känns helt underbart att ÄNTLIGEN kanske ha hittat något som fungerar. Jag är inte helt bekymmersfri, har fortfarande ont ibland och lite biverkningar av hormonerna, men det är ändå bättre än det någonsin varit. Det som tär lite just nu är den här ovissheten som finns för att jag inte fått någon diagnos ännu.. tror jag i alla fall? Något att ta upp på nästa telefontid om någon vecka. Att få diagnosen endometrios skulle såklart inte vara roligt med tanke på allt vad det innebär, samtidigt som det skulle vara en sån lättnad att kunna sätta ett ord på dom besvär jag har. Jag har väl så gott som fått diagnosen egentligen, baserat på den kliniska bilden, och det enda som skulle göra den 100%-ig är ju en titthålsoperation. Vi får helt enkelt se vad det blir av det.

 

Jag minns inte hur gammal jag var när jag för första gången sökte hjälp pga olidlig mensvärk som begränsade mig i vardagen. Med åren har besvären blivit värre, migrän har tillkommit och PMS:en kommit tillbaka starkare än någonsin. I alla fall så har jag aldrig blivit tagen på allvar. Jag har fått tips om olika smärtlindrande läkemedel, fått ett receptbelagt läkemedel utskrivet, men ingenting har funkat tillräckligt bra. När jag försökt propsa på att få något starkare har svaret alltid blivit "såna läkemedel biter inte på den sortens smärta". Skulle bara vilja be alla mina tidigare läkare (som jag träffat i det ärendet) att dra åt helvete. När jag hade satt in min hormonspiral fick jag Tradolan utskrivet, och DET HJÄLPTE! Blir så förbannad över att vissa läkare inte skriver ut läkemedel pga någon överdriven jävla rädsla om att man ska bli beroende. Om jag tar tabletter 3-4 dagar varannan månad när jag har hur ont som helst, vad är oddsen för att jag skulle bli beroende? Nej, istället låter man en ung tjej gå runt med vidriga smärtor och utan någon som helst hjälp. Bedrövligt. Jag är så otroligt tacksam över att jag nu har en helt otrolig gynläkare. Han lyssnar verkligen och är förstående, och vi kommer fram till lösningar tillsammans. Ingen har någonsin tidigare kommit med förslag om att vi ska lindra mina besvär med hjälp av hormoner. Min nuvarande läkare har haft flera olika lösningar, när inte det första fungerade så provade vi något nytt. När inte det fungerade helt bra så ökade vi behandlingen. Det ska verkligen bli spännande att se hur dom närmsta månaderna kommer att se ut. Kommer jag ha ont? Kommer mensen försvinna? Kommer jag få den där vidriga PMS:en? Smärtan kan jag klara av, det enda kruxet är ju att det inte går att jobba med smärta som gör en svettig och svimfärdig, i alla fall inte som sjuksköterska på avdelning. Men PMS:en har verkligen varit helt vidrig. Varje gång har jag i flera dagar varit en helt annan person. En deprimerad person som inte kan se någon mening med livet, som inte tycker att någonting är roligt och som bara ser hela sin livssituation som ett stort problem. Och varje gång har det tagit mig dagar att inse att det är pga min PMS som jag mått så, som gjort att jag känt att det inte spelar någon roll om jag lever eller inte. Jag hoppas så innerligt att jag slipper sånt hädanefter.

 

Nu blev det väldigt personligt här, men jag känner att endometrios är något som man måste prata mer om. ALLA tjejer ska veta vad det är, jag vill inte att EN ENDA tjej ska behöva vänta i åratal på att få rätt hjälp pga allmänheten OCH vårdens okunskap om sjukdomen. 

 

Ja, och nu till jobbet då. Sedan vi ökade dosen hormoner så har det gått mycket bättre, med allt. Jag mår bättre, och jag har dom senaste två månaderna varit hemma från jobbet två eller tre gånger. I början var jag hemma nästan en gång i veckan. Så det börjar äntligen ordna upp sig, och jag är så glad för det så jag vet inte vad! Nu kan jag äntligen skymta ljuset i tunneln.