Igår blev jag äntligen faster till en underbart söt liten tjej. <3 Är det inte lite konstigt det där egentligen? Hur man kan känna så starkt för någon man inte ens hunnit träffa. Är redan helt förälskad i den där mörkhåriga, tjockkindade lilla tösen på 51 cm. Längtar efter att få träffa henne.

 

Igår fick jag en bild på henne med sin första tutte, där det såg ut som om hon höll i den själv. Så jäkla gulligt! Bilden gjorde mig t.o.m tårögd.

Gråter inte bara för att jag är ledsen. Emellanåt kommer det tårar pga alla fina människor som stöttar, bryr sig & hör av sig. TACK! <3

Nu är det gjort. Imorse flyttade han, och jag är officiellt singel. Även om det var ett gemensamt beslut så gör det så fruktansvärt ont i mig. Har gråtit så mycket att det känns som om tårarna borde vara slut. Men det finns hela tiden mer. Att helt plötsligt lära sig att leva på egen hand, själv, efter att ha levt ihop med en person dagligen i nästan tre år känns tufft. Har fina vänner som ställer upp i alla fall, om det blir för jobbigt att vara här hemma eller att vara själv.

 

Tur att jag har så många andra fina människor i mitt liv. Vad skulle jag göra utan er?

Livet är upp och ner. Varje minut som inte innehåller några tårar känns som en vinst, och kanske, kanske ett litet framsteg. Matlusten som redan var dålig är nu som bortblåst. Magen kurrar och kroppen känns slö, men ingenting känns gott eller lockande. Inte ens ett glas trocadero eller godis. 

 

Känner mig bedövad. Som om tiden stod still. 

Åker till Stockholm över helgen och hoppas på att kanske kunna tänka på annat. När jag kommer hem igen på söndag kanske det känns lite bättre, lite lättare.

Imorse åkte Erika tillbaka till Norrköping. Imorgon åker jag tillbaka till Nässjö. Känns både bra och dåligt, både skönt och jobbigt att återgå till vardagen. Känns bra att jag har Erika så pass nära som jag ändå har, även fast jag kommer sakna henne ändå. Kommer sakna Elina och Dea en himla massa. Ja, jag kommer sakna alla mina fina vänner. Och mina föräldrar, såklart.

 

Konstigt nog är en av sakerna jag saknar mest att typ torsdagsstäda, städa och göra mysigt inför helgen. Och så ska jag skapa mig nya mat- och träningsvanor också.

 

Mina allra finaste vänner är de jag känt sedan lekis. Som jag växt upp tillsammans med. Lekt med Barbie och Belleville med. Gungat på skolgården och hoppat hopprep med. Som jag delat jobbiga tonår med, som jag skrattat med tills tårnarna sprutat. På somrarna samlas vi här hemma i vårt älskade Natursköna, för att sedan skiljas åt och spridas åt olika håll i vårt avlånga land (och grannland).

 

Ikväll sa vi hejdå till Martin som imorgon åker upp till Umeå igen. Nästa gång vi ses blir nog till jul. Långt dit. Jag önskar att sommaren kunde fortsätta, i alla fall ett litet tag till. Om några veckor säger jag hejdå till mina fantastiska tjejer också. Vad ska jag göra utan dem i höst? Det jobbigaste med att bo så långt bort är att sakna. Sakna vänner och familj. För även om jag skaffar nya vänner så blir det aldrig samma sak. Jag har delat hela mitt liv med er.

Idag fyller världens bästa bästis Erika 21! Hoppas du har en riktigt fin dag med fina presenter. När du kommer hem till Ramsele så väntar fler presenter här. :) Och jag hoppas att tiden dit går fort, för nu saknar jag dig himla mycket och längtar tills du kommer hit. <3 Att inte träffa sin bästa vän på drygt 10 veckor är inte okej!

Här är den fina orkidén som vi köpte och gav honom igår i förskott!