Fick just ett mail som gjorde mig tårögd. Verkligen inget jag hade väntat mig, tack!

"

Ni vet vår katt KG som försvann förra året och sedan kom tillbaka efter flera månader? I april försvann han igen, och ingen har sett till honom sedan dess. Så ringer mamma ikväll och berättar att när hon varit ute med hunden så sitter KG där och vill in när hon kommer tillbaka. Efter åtta månader. 

Jag hade redan ställt in mig på att han var död, efter så lång tid. Men nej, den här killen tar tydligen "semester" när han tycker det är drägligt att vara ute på egen hand. Jag är så nyfiken på vad det är han gör när han är borta, och var han är? Om han är hos någon som tar hand om honom, eller om han bara är ute på egen hand. Ibland önskar man att de kunde tala.

När jag vaknade imorse var min första tanke att hon var borta, att hon är död. Avslutade gårdagen med att gråta, och började dagen med att gråta - och nu gråter jag. Det tar aldrig slut.

Det känns som om hela världen gått under - tillfälligt, för om några dagar vet jag att det kommer att kännas bättre, men just nu är allt bara skit. Var inte roligt alls att vara på jobbet och anstränga mig för att hålla tårarna borta, önskar jag fick vara ledig några dagar.

Så fort jag kommer hem så påminner allt om henne. Bara en hund som kommer springandes, bara en hund som skäller, bara en hund att gosa med.. det ska vara två, inte en. Ingen fin Lady som ligger ute i skuggan och sover, eller som ligger i hörnet av soffan.. Jag saknar henne så himla mycket.

Nu ska jag gå ut och lägga mig i solen och försöka tänka på något annat.

Vet inte hur många gånger jag gråtit idag. Går verkligen inte att hålla tillbaka tårarna. Åkte till veterinären idag med tanken att hon skulle få medicin utskriven, och sedan följa med hem igen. Men det slutade helt annorlunda. Hennes tassar var inte bättre, och hennes lever- och blodvärden hade blivit sämre. Veterinären sa att om det varit hans hund, hade han valt att avliva henne. Det kom som en chock, och jag började gråta direkt. Det gick inte att hålla emot. Men vi valde att göra det, för det har hela tiden handlat om att hon ska må så bra som möjligt. Vi fick gå in i ett rum och vara ensamma en stund, vara tillsammans lite till. Jag var med henne hela tiden, klappade & pussade henne och berättade hur duktig hon var, att jag älskade henne & att hon varit världens bästa hund. Det gick så fort, sedan låg hon bara där, nästan som om hon bara sov. Satt kvar inne hos henne en stund efteråt, var inte riktigt beredd att säga hejdå för alltid ännu. Erika kom in efteråt också, och vi satt där och klappade henne och pratade om vilken otroligt fin hund hon varit. Så speciell. Det var verkligen något speciellt med henne, men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det var, men något var det. Vi fick i alla fall två extra månader med henne, och det är jag så innerligt glad över. 

Även fast jag såg vår underbara, fina Lady somna in så kan jag ändå inte förstå att hon är borta - att jag aldrig mer får mötas av henne i dörren eller klappa hennes mjuka päls. Att jag aldrig mer få se henne komma lunkandes, nyvaken & söt på morgonen, aldrig mer. Världens finaste hund som jag älskade så otroligt mycket, älskar - fortfarande.

Men när vi kom hem, och Taimy tittade mot dörren & gnällde för att Lady åkt några timmar tidigare men inte följt med hem igen, så ville jag bara försvinna. Man märker att hon saknar henne, undrar vart hon är. Att komma hem nu ikväll och bara mötas av Taimy kändes hur konstigt som helst.. det är så tomt här hemma, det känns verkligen att hon är borta. Hon var en i familjen, och nu är hon borta. Men det var det bästa för henne, och jag vet att vi gjorde allt vi kunde.

Idag har jag och mamma varit till veterinären med Lady för att kolla upp hennes tassar, som hon inte kunnat låta bli att vara och slicka & gnaga på. Var värre än vi trott, de såg riktigt hemska ut och var infekterade. Hon har dessutom ögoninflammation. Älskade lilla vän, gjorde så himla ont i mitt hjärta när jag satt där inne. Kunde inte hålla tillbaka tårarna. Men hon var så duktig, stod där så snällt och lät dem titta, rengöra & raka bort pälsen från tassarna. De sa att hon var en ängel & helt fantastisk som var så snäll och inte gav ifrån sig ett enda ljud - trots att hon måste ha så himla ont. Då blev jag lite extra ledsen, att hon som är så genomsnäll & underbar ska behöva må dåligt.

Vi har fått lite olika grejer vi ska prova och se om hon blir bättre tills på fredag eller måndag, vilket jag verkligen hoppas. Vi fick även med oss en tratt, men ska försöka använda bebisstrumpor också så hon slipper tratten så mycket som möjligt. Huvudsaken tassarna får vara ifred, så hon inte är där och slickar och gnager. Men antagligen är det hennes kropp som börjar lägga av, så jag ska försöka att ta vara på tiden med henne så mycket jag bara kan nu. Hon kommer antagligen inte finnas mer när det är dags för mig att åka hem i slutet av sommaren. 

Fick för mig att ta fram avslutningsfilmen och titta på. Nu har jag ont i magen och är ledsen. Jävlar vad jag saknar er fina människor. Jag saknar att skratta med er, att tjafsa med er & tycka att ni är dumma i huvudet. Saknar allt, precis allt. Världens bästa klass, helt klart. Alla så himla underbara på sitt egna sätt. Och lärarna. Världens bästa lärare. 

Jag är så glad över att det finns filmer & hundratals bilder från allt vi gjort, för det är något jag alltid vill minnas. Kramfors kommer alltid ha en lite speciell plats i mitt hjärta, tack vare er.