Livet är upp och ner. Varje minut som inte innehåller några tårar känns som en vinst, och kanske, kanske ett litet framsteg. Matlusten som redan var dålig är nu som bortblåst. Magen kurrar och kroppen känns slö, men ingenting känns gott eller lockande. Inte ens ett glas trocadero eller godis. 

 

Känner mig bedövad. Som om tiden stod still. 

Åker till Stockholm över helgen och hoppas på att kanske kunna tänka på annat. När jag kommer hem igen på söndag kanske det känns lite bättre, lite lättare.