center>

Åkte till Sollefteå igår, med Erika. När vi kom fram gick vi till Tone och sedan drog vi oss vidare upp till älskling på fest, trevligt! :DD Var en hel del sura miner från min sida, för Emil blev odrägligt full.. Men det skiter vi i, även att jag varit bakis ungefär halva dagen.. PARTY IKVÄLL MED! :DD fett kul n_n Emil och Ida är och köper dricka att blanda spriten med och sådär, så snart blir det att börja supa! :D Och sedan ikväll kommer Erika också, och massa mer folk hoppas jag på.

Dagen har jag ägnat till att sitta ute och ta vara på solen lite, den har inte visat sig speciellt mycket under sommaren vill jag påstå. Sedan har jag bara suttit här och lyssnat på kent mest, och bara tänkt och tagit det lugnt.
Imorgon är det Laxfestivalen också, den som varit så efterlängtad. Jag hoppas att kvällen blir värd all längtan, att den blir så bra som man hoppats på. Men jag får iallafall vara med Emil, vilket gör att kvällen blir lyckad vad som än händer. Jag längtar så himla mycket efter att få känna hans närhet, jag saknar att ha någon vid mig hela tiden. Sedan blir det kanske Storsjöyran på lördag med Erika också, får väl se hur det blir med den saken. Känns lite taskigt att lämna Emil sådär, men yran är ju faktiskt något jag och Erika åker på varje sommar.
Men nu ska jag gäna tiden till att tala med Emil som just ringde.

Stå ut med mig, jag behöver dig.

Vill du fortsätta att förstöra miljön? Då väljer du samtidigt att sakta men säkert gräva din egen grav också!
Vi har ett val, och vad gör vi? Det mest idiotiska vi någonsin kan göra, vi blundar för vad som egentligen händer.
En dag sitter vi där, när det är för sent för att göra något åt saken. Vet ni vad som antagligen kommer hända då, jo, alla kommer bli helt hysteriska och vilja göra något åt saken. Surprise, då är det försent.
Jag, Elina och Dea har kommit på något vi ska göra iallafall. Vi ska sätta upp miljö-lappar här i byn, då har vi iallafall gjort något. Jag hatar mäskligheten, varför kan vi inte sluta blunda för vad som händer, och istället ta tag i saken?
Gör Al Gore till president, han vet ju iallafall vad han talar om.


Gör dig själv en tjänst, sluta blunda för vad som egentligen händer.
Det enda du behöver göra är att titta på trailern, sedan kanske du förstår vad det är vi gör mot vår jord.
http://www.climatecrisis.net/trailer/

Jag orkar inte skriva så himla personligt och allvarligt på någon annan sida, utan jag sparar det till denna blogg. Så, nu vet ni det också. Man kan väl säga, att det är här jag skriver av mig på riktigt hädanefter.

Nu under tiden i Sundsvall så har jag insett hur mycket vi egentligen varit med om, och hur mycket jag egentligen saknar dig. Du har alltid haft en speciell plats i mitt liv, vilket du antagligen också alltid kommer att ha. Vi är uppväxta tillsammans, vi är nästan som systrar. Det är konstigt hur vänskap kommer och går, och plötsligt inser man vad som hänt. Att man glidit ifrån varandra, att man aldrig hör något från den som för inte allt för länge sedan var ens närmsta..

Min vänskap i överlag är inte så bra just nu, men man måste väl få lite tid på sig som nykär, eller?
Jag tänker försöka bättra mig, för man måste kunna ha ett mellanting, ett både och.
Allt känns bara så konstigt just nu, sommaren är snart slut och jag har knappt märkt att den börjat. Vart tog mitt sommarlov vägen? Visst har jobbet ställt till det med ledighetskänslan, för jag känner mig inte utvilad alls. Men kanske också för att mina lediga dagar mest gått ut på att bli väckt och säga hejdå till Emil när han åkt och jobbat, och även att åka emellan Ramsele/Sollefteå/Sundsvall.. Vilket tar upp en hel del tid, som idag har nästan hela min dag gått åt till att åka buss. Det började med 1 h väntan på busstationen och sedan ytterligare 4.5 h bussfärd. Som tur är har jag hunnit med att umgås med Erika, följde med henne till hästen och red lite. Det är så speciellt att rida, en otrolig känsla. Jag känner mig också nöjd med att jag hann ta mig tiden att umgås med Erika, för det var länge sedan vi sist umgicks. Men nu resten av sommarlovet får det bli ett mellanting, jag tänker inte behöva välja mellan kärlek och vänskap.
Och igår var den 1 månad, går inte tiden ganska fort ändå? Jag är så glad att du kommit in i mitt liv på det sättet, blivit en stor del av mitt liv helt enkelt. Men då är det bara detta avstånd, avståndet vi redan har är väl egentligen nog jobbigt? Jag åkte ifrån dig idag, och har saknat dig nästan hela dagen. Men som man brukar säga; man kan, om man vill. Och jag vill att det ska fungera, att det ska hålla. Det finns väl inte så mycket annat att göra än att prova och se, se om det fungerar. Fungerar det för andra, så varför inte för oss? Det måste fungera, jag behöver dig.
Just nu behöver jag dig, här hos mig. Men det går inte, och det är otroligt jobbigt. Men det är något jag måste lära mig att stå ut med, som vi båda måste lära oss att stå ut med. Men känslan av att veta att du är i närheten, är så otroligt skön. Jag skulle nöja mig med att bara få ligga och titta på dig när du sover, sedan lägga mig tätt intill dig och somna så. Jag måste säga också, att jag är otroligt glad att du orkar med mig och mitt humör.

Emil Edström. <3
23/6/07

jag vill bara lägga mig ner och skrika och blunda för allt, låtsas som om allting står stilla.
jag orkar inte bry mig, jag orkar inte tänka på det.. det gör alldeles för ont.
varför är människan så, varför blundar vi bara för allt? något jag retat upp mig på under dagen t.ex är att elina berättade att hon sett på en reklam att vi hade ungefär 3300 dagar på oss att rädda jorden eller något liknande.
seriöst, vad tänker vi med? ska vi blunda för det tills den dagen kommer då det är försent, då vi inte längre kan göra något åt det? usch, ikväll hatar jag allt!
just hållit på att packa och sådär, ska ju till sollefteå imorgon och stanna där tills på fredag eller lördag. sedan åker jag&emil vidare till sundsvall tills på tisdag eller onsdag då jag åker hem igen. blir inte mycket ramsele för mig i sommar, blir för det mesta att åka mellan sollefteå/sundsvall/ramsele känns det som. men jag måste ju passa på nu medans älskling är hemma, innan han åker tillbaka till värmland. :c så nu har jag sex dagar med älskling framför mig, skönt att slippa sova själv sov. n_n fast sedan efter att ha sovit med honom i typ 5-6 nätter kommer det bli sjukt tomt att sova själv. suuug! :c och jag sitter och nöter when you're gone, bra låt och sjukt hemsk video.
vilken sommar, inget fint väder och inget supande, och bara en massa jobb och regn? uscha. men värst av allt är väl ändå att jag knappt ser alla kompisar, för nu har jag ju jobbat typ hela sommaren och så fort jag varit ledig har jag ju försökt vara med emil. men jag får försöka bättra mig, försöka få plats för allihopa. sista sommaren såhär ju :c
och igår på bussen tänkte jag en hel del.. kanske lite för mycket? blev ju så mycket att det nästan började rinna tårar, men då fick jag försöka skärpa mig. men det är så sjukt läskigt hur saker och ting kan förändra ett helt liv, eller till och med mångas liv. att tänka på det där gjorde mig nästan illamående, tanken över hur fort saker händer, sådant som man aldrig var beredd på skulle hända. det, som någon dag kan hända mig, är mångas verklighet. det sägs att man kan lära sig leva med saknad, och faktiskt, så håller jag med om det. iallafall från de upplevelser jag än så länge har haft, men vissa saker tar ju hårdare än andra. saknaden av olika personer kan ju vara så pass olika, och saknaden av ett djur, visst är den stor men antagligen inte fullt så stor som efter en människa. jag kan inte säga något säkert utifrån mig själv, för ingen viktig person i mitt liv har dött sedan mormor dog när jag var liten. olika personer spelar ju olika rollar i livet också, vissa klarar man sig helt enkelt inte utan. och jag kan rakt ut säga att i nuläget finns det en person som jag inte skulle leva utan, men som jag vet att jag antagligen kommer få lära mig att leva utan senare i livet. jag skulle inte fungera utan den personen, inget skulle på något sätt bli sig likt igen. men jag vet att många lärt sig, och försöker lära sig att leva utan den viktigaste personen i sitt liv. som en person sa "hon tror att vi är de enda som är med om det här, men det är ju väldigt många som är med om samma sak" ungefär, det var ett tag sedan så jag minns det inte riktigt. men hur meningen var spelar ingen roll, det är själva betydelsen som är poängen. men det är ju så, man tror ju att man är ensam i hela världen om att drabbas av hemska saker medans det i själva verket är så mycket vanligare än vad vi tror.
men vissa har lättare för att aceeptera saker, och vissa har lite svårare för det. jag tror att jag är en av de sist nämnda.. jag har väldigt lätt för att fastna i saker, glömma bort hur många som har det likadant eller alla som egentligen har det mycket värre än mig. men jag har kanske bara svårt för att acceptera och gå vidare? fast jag tror att det blivit bättre med tiden, när jag var mindre tog det mig ungefär fem år att kunna gå vidare, kunna tänka på det utan att brista i gråt.
nu vet jag inte riktigt om jag accepterat att du är borta, eller om jag bara skjutit undan tanken? jag tror att jag inte fick den tid i början som jag egentligen skulle behövt. allt gick så fort, ena dagen fick jag reda på det och andra dagen skulle jag åka iväg. även om jag visste att det var stor chans att det blivit sådär, så hade jag ändå en känsla av att allt skulle bli bra, att det skulle lösa sig. men så blev det aldrig, jag hade fel. jag blev helt chockad, visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. först blev jag bara arg, skrek över varför det blivit så och hur han kunde ta sig firheten att göra så. men sedan när jag fick veta att det inte varit så, och fick se honom så blev det lite bättre. men trots att jag såg honom ligga där helt livlös, så kunde jag inte förstå att han var borta. jag förstår det inte än idag, men tanken slår mig ibland, och ger mig en liten panik- och ångestkänsla. varför vi inte gjort det annorlunda, varför inget märktes, då kanske han funnits här hos mig idag? fast tanken på att han dog helt ensam är nog den värsta, och ja, han var "bara" en katt.. men folk som har djur och ser dem som en familjemedlem förstår nog vad jag menar med att det är inte "bara en katt". det kan tyckas överdrivet och löjligt, men det rör mig inte eftersom han betydde så mycket för mig. mina djur är en av de viktigaste delarna i mitt liv, precis som en familjemedlem.
och nu blev det här ganska mycket, men jag är på dåligt humör och då är det så otroligt skönt att bara få skriva av sig, få ur sig lite av allt det man håller inom sig.

jag önskar att någon av er var här just nu.
erika, förlåt för hur det varit nu på slutet men du är den bästa vän man kan ha och jag kommer alltid att älska dig.

som vi glömde att vi älskade varandra.

okej, bara tre dagar kvar på jobbet nu. känns otroligt skönt, jag tror inte att min kropp skulle klara mycket mer efter det, jag får alldeles för lite sömn.

och jag vill påstå att jag är lyckligt lottad som hittat dig, du är.. jag vet inte vad jag ska kalla det. du är världens sötaste, men det låter inte bra nog men det är ungefär det som stämmer in, fast.. ja, som sagt så kan jag inte förklara det. när jag är sur eller ledsen känns det verkligen som om du är det enda som kan få mig på bra humör igen. som idag sa mamma att jag varit så blek och sur när jag kom hem på lunchen, och när jag pratade med dig så såg jag så himla glad ut. "är han ditt livselexyr?" frågade hon, och ja.. jag vill väl påstå att du är det nu för tiden.
det har ungefär gått 3½ månad sedan den där dagen.. och jag tror att jag kan säga att jag tänkt på dig varje dag sedan dess faktiskt.

ligger i soffan och döar just nu.. är hur trött som helst. -.- har sovit typ 4 timmar och sedan jobbat 6 timmar på det, vilket inte var sådär jätteroligt direkt. och nu är jag typ påvä att somna.. och jag saknar emil, jag saknar hela honom. han är bara för söt, innan han åkte lämnade han en förpackning med chokladhjärtan på en av kuddarna i min säng. awh! <3 men nej, nu ska jag halvsova och vänta på att han ska ringa. sedan måste jag städa och duscha, D R Y G T !! :'c