Jag orkar inte skriva så himla personligt och allvarligt på någon annan sida, utan jag sparar det till denna blogg. Så, nu vet ni det också. Man kan väl säga, att det är här jag skriver av mig på riktigt hädanefter.

Nu under tiden i Sundsvall så har jag insett hur mycket vi egentligen varit med om, och hur mycket jag egentligen saknar dig. Du har alltid haft en speciell plats i mitt liv, vilket du antagligen också alltid kommer att ha. Vi är uppväxta tillsammans, vi är nästan som systrar. Det är konstigt hur vänskap kommer och går, och plötsligt inser man vad som hänt. Att man glidit ifrån varandra, att man aldrig hör något från den som för inte allt för länge sedan var ens närmsta..

Min vänskap i överlag är inte så bra just nu, men man måste väl få lite tid på sig som nykär, eller?
Jag tänker försöka bättra mig, för man måste kunna ha ett mellanting, ett både och.
Allt känns bara så konstigt just nu, sommaren är snart slut och jag har knappt märkt att den börjat. Vart tog mitt sommarlov vägen? Visst har jobbet ställt till det med ledighetskänslan, för jag känner mig inte utvilad alls. Men kanske också för att mina lediga dagar mest gått ut på att bli väckt och säga hejdå till Emil när han åkt och jobbat, och även att åka emellan Ramsele/Sollefteå/Sundsvall.. Vilket tar upp en hel del tid, som idag har nästan hela min dag gått åt till att åka buss. Det började med 1 h väntan på busstationen och sedan ytterligare 4.5 h bussfärd. Som tur är har jag hunnit med att umgås med Erika, följde med henne till hästen och red lite. Det är så speciellt att rida, en otrolig känsla. Jag känner mig också nöjd med att jag hann ta mig tiden att umgås med Erika, för det var länge sedan vi sist umgicks. Men nu resten av sommarlovet får det bli ett mellanting, jag tänker inte behöva välja mellan kärlek och vänskap.
Och igår var den 1 månad, går inte tiden ganska fort ändå? Jag är så glad att du kommit in i mitt liv på det sättet, blivit en stor del av mitt liv helt enkelt. Men då är det bara detta avstånd, avståndet vi redan har är väl egentligen nog jobbigt? Jag åkte ifrån dig idag, och har saknat dig nästan hela dagen. Men som man brukar säga; man kan, om man vill. Och jag vill att det ska fungera, att det ska hålla. Det finns väl inte så mycket annat att göra än att prova och se, se om det fungerar. Fungerar det för andra, så varför inte för oss? Det måste fungera, jag behöver dig.
Just nu behöver jag dig, här hos mig. Men det går inte, och det är otroligt jobbigt. Men det är något jag måste lära mig att stå ut med, som vi båda måste lära oss att stå ut med. Men känslan av att veta att du är i närheten, är så otroligt skön. Jag skulle nöja mig med att bara få ligga och titta på dig när du sover, sedan lägga mig tätt intill dig och somna så. Jag måste säga också, att jag är otroligt glad att du orkar med mig och mitt humör.

Emil Edström. <3
23/6/07