jag vill bara lägga mig ner och skrika och blunda för allt, låtsas som om allting står stilla.
jag orkar inte bry mig, jag orkar inte tänka på det.. det gör alldeles för ont.
varför är människan så, varför blundar vi bara för allt? något jag retat upp mig på under dagen t.ex är att elina berättade att hon sett på en reklam att vi hade ungefär 3300 dagar på oss att rädda jorden eller något liknande.
seriöst, vad tänker vi med? ska vi blunda för det tills den dagen kommer då det är försent, då vi inte längre kan göra något åt det? usch, ikväll hatar jag allt!
just hållit på att packa och sådär, ska ju till sollefteå imorgon och stanna där tills på fredag eller lördag. sedan åker jag&emil vidare till sundsvall tills på tisdag eller onsdag då jag åker hem igen. blir inte mycket ramsele för mig i sommar, blir för det mesta att åka mellan sollefteå/sundsvall/ramsele känns det som. men jag måste ju passa på nu medans älskling är hemma, innan han åker tillbaka till värmland. :c så nu har jag sex dagar med älskling framför mig, skönt att slippa sova själv sov. n_n fast sedan efter att ha sovit med honom i typ 5-6 nätter kommer det bli sjukt tomt att sova själv. suuug! :c och jag sitter och nöter when you're gone, bra låt och sjukt hemsk video.
vilken sommar, inget fint väder och inget supande, och bara en massa jobb och regn? uscha. men värst av allt är väl ändå att jag knappt ser alla kompisar, för nu har jag ju jobbat typ hela sommaren och så fort jag varit ledig har jag ju försökt vara med emil. men jag får försöka bättra mig, försöka få plats för allihopa. sista sommaren såhär ju :c
och igår på bussen tänkte jag en hel del.. kanske lite för mycket? blev ju så mycket att det nästan började rinna tårar, men då fick jag försöka skärpa mig. men det är så sjukt läskigt hur saker och ting kan förändra ett helt liv, eller till och med mångas liv. att tänka på det där gjorde mig nästan illamående, tanken över hur fort saker händer, sådant som man aldrig var beredd på skulle hända. det, som någon dag kan hända mig, är mångas verklighet. det sägs att man kan lära sig leva med saknad, och faktiskt, så håller jag med om det. iallafall från de upplevelser jag än så länge har haft, men vissa saker tar ju hårdare än andra. saknaden av olika personer kan ju vara så pass olika, och saknaden av ett djur, visst är den stor men antagligen inte fullt så stor som efter en människa. jag kan inte säga något säkert utifrån mig själv, för ingen viktig person i mitt liv har dött sedan mormor dog när jag var liten. olika personer spelar ju olika rollar i livet också, vissa klarar man sig helt enkelt inte utan. och jag kan rakt ut säga att i nuläget finns det en person som jag inte skulle leva utan, men som jag vet att jag antagligen kommer få lära mig att leva utan senare i livet. jag skulle inte fungera utan den personen, inget skulle på något sätt bli sig likt igen. men jag vet att många lärt sig, och försöker lära sig att leva utan den viktigaste personen i sitt liv. som en person sa "hon tror att vi är de enda som är med om det här, men det är ju väldigt många som är med om samma sak" ungefär, det var ett tag sedan så jag minns det inte riktigt. men hur meningen var spelar ingen roll, det är själva betydelsen som är poängen. men det är ju så, man tror ju att man är ensam i hela världen om att drabbas av hemska saker medans det i själva verket är så mycket vanligare än vad vi tror.
men vissa har lättare för att aceeptera saker, och vissa har lite svårare för det. jag tror att jag är en av de sist nämnda.. jag har väldigt lätt för att fastna i saker, glömma bort hur många som har det likadant eller alla som egentligen har det mycket värre än mig. men jag har kanske bara svårt för att acceptera och gå vidare? fast jag tror att det blivit bättre med tiden, när jag var mindre tog det mig ungefär fem år att kunna gå vidare, kunna tänka på det utan att brista i gråt.
nu vet jag inte riktigt om jag accepterat att du är borta, eller om jag bara skjutit undan tanken? jag tror att jag inte fick den tid i början som jag egentligen skulle behövt. allt gick så fort, ena dagen fick jag reda på det och andra dagen skulle jag åka iväg. även om jag visste att det var stor chans att det blivit sådär, så hade jag ändå en känsla av att allt skulle bli bra, att det skulle lösa sig. men så blev det aldrig, jag hade fel. jag blev helt chockad, visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. först blev jag bara arg, skrek över varför det blivit så och hur han kunde ta sig firheten att göra så. men sedan när jag fick veta att det inte varit så, och fick se honom så blev det lite bättre. men trots att jag såg honom ligga där helt livlös, så kunde jag inte förstå att han var borta. jag förstår det inte än idag, men tanken slår mig ibland, och ger mig en liten panik- och ångestkänsla. varför vi inte gjort det annorlunda, varför inget märktes, då kanske han funnits här hos mig idag? fast tanken på att han dog helt ensam är nog den värsta, och ja, han var "bara" en katt.. men folk som har djur och ser dem som en familjemedlem förstår nog vad jag menar med att det är inte "bara en katt". det kan tyckas överdrivet och löjligt, men det rör mig inte eftersom han betydde så mycket för mig. mina djur är en av de viktigaste delarna i mitt liv, precis som en familjemedlem.
och nu blev det här ganska mycket, men jag är på dåligt humör och då är det så otroligt skönt att bara få skriva av sig, få ur sig lite av allt det man håller inom sig.

jag önskar att någon av er var här just nu.
erika, förlåt för hur det varit nu på slutet men du är den bästa vän man kan ha och jag kommer alltid att älska dig.