Ibland glömmer jag bort vad jag faktiskt åstadkommit för att jag hela tiden jämför mig så mycket med alla andra. Jag tänker att jag är dålig eftersom det inte hänt något på nästan ett år när det gäller viktnedgången, men det jag glömmer bort är att jag i princip lyckats hålla mig på samma vikt under detta år. Med några upp- och nedgångar såklart. Bara det är ju jättestort, egentligen. Men det glömmer jag bort för att jag ser så många andra som nått sin målvikt, fått magrutor eller lägger ner mycket mer tid och energi på träning och kost än vad jag gör. 

 

Jag minns hur skönt det kändes när jag gått ner ca 7 kg (från 67 till 60), det var en helt annan person jag såg när jag tittade mig i spegeln. Jag kände mig annorlunda inombords också. Men nu när det gått så pass lång tid så är ju ~ 60 kg det som jag anser som normalt för mig själv, det är så jag ser ut. Precis som att 67 kg var hur jag såg ut förut. Det är nog förklaringen till varför jag inte längre känner mig lika nöjd med personen jag ser i spegeln. Nu vill jag utvecklas mer, se en person som känner sig nöjd med sig själv igen. 

 

Jag längtar tills den här hemska förkylningen jag åkt på gått över så jag kan träna igen. Just nu blir jag helt slut av att gå i trappan eller diska i 10 minuter. Legat däckad i princip hela veckan, så himla tråkigt. Men så fort jag är frisk blir det mer fokus på träning & kost igen. Kör förresten en helt godisfri månad nu. Det jag får äta är popcorn eller lättglass med bär på helgen. Har nämligen insett att jag är en "allt eller inget"-person. Men jag tror att popcorn och lättglass funkar faktiskt, och gör det inte det (utan att det också triggar igång det där sjuka beteendet) så får jag plocka bort det också.