Förut idag så pratade jag med Lisa i telefonen, och vi började prata om åldersnoja & hur fort tiden egentligen går. När Kevin, min underbara systerson, föddes så var jag 13 år (så på bilden är jag förmodligen 13 eller 14). Har den där lilla, gulliga killen funnits i mitt liv i snart 8 år? Helt otroligt. Tror aldrig jag riktigt hade tänkt på småbarn och bebisar innan han föddes, eftersom jag inte haft några småsyskon & dessutom alltid varit den minsta i släkten. Men sedan jag fick lära känna världens finaste lilla pojke så har jag varit som frälst, bara toklängtat efter den dagen när jag själv får blir mamma. Även om jag dock kan tycka att barnen som springer runt med dom där förbannade gratisbananerna på affären kan vara riktigt vidriga ibland.

När jag gick i gymnasiet var att bli mamma min allra högsta önskan och det var något jag längtade så otroligt mycket efter, vilket jag fortfarande gör, men inte på samma sätt. Jag trodde nog att jag skulle skaffa barn tidigt eftersom jag längtade så mycket efter det, men nu när jag sitter här, 21 år gammal, så känner jag mig knappt vuxen samtidigt som jag har åldersnoja. Jag vet i alla fall att barn är det inte tal om än på flera år, jag ska hinna utbilda mig, jobba & resa innan jag är redo för något så stort. Och att känna sig vuxen först vore ju kanske en fördel, om man någonsin kommer till en punkt när man känner att man är vuxen? Eller kommer jag alltid känna mig såhär? Det är lite spännande ändå hur tankesättet och sådant förändras med åldern. Det blev lite luddigt det här, men jag har så himla mycket tankar kring just det här med åldern.