Dagen började med att jag och mamma åkte till Lockne (Östersund) och så fort vi kom in i kyrkan började jag gråta, tyckte det var väldigt pinsamt att gå fram till Bosse och gråta redan innan begravningen börjat när jag inte kände Agneta så väl. Men, är man känslig så är man. Sedan började begravningen, och en man med otroligt vacker röst började sjunga Hallelujah. Det blev för mycket, tårarna bara rann och jag fick svårt att andas. Sedan berättade prästen lite om vem Agneta var och vad hon tyckte om att göra, och när hon berättade att hon träffat en av sina bästa vänner i Edsele tog jag mammas hand, och tårarna rann på oss båda. Tillslut så blev det dags för alla att gå fram till kistan och ta ett sista farväl och lägga dit en ros. När mamma fick fram ett "Tack kompis!" och började gråta så tror jag att mitt hjärta brast, det var så otroligt hemskt & sorgligt.

Efter begravningen blev det mat och fika i församlingshemmet. Jag och mamma fick sällskap av två av Agnetas kusiner vid vårt bord, så de satt och talade gamla minnen. "Vem ska jag nu skratta med?" jag orkar inte ens tänka på hur det ska kännas att mista sin bästa vän, någon man har så otroligt många minnen tillsammans med, någon man växt upp med. När vi sedan gick och sa tack och hejdå till familjen så höll Agnetas äldsta dotter om mamma och grät och sa något i stil med att hon undrat vem hon nu skulle prata med och fråga om saker, och då hade Agneta svarat "men du kan ju alltid ringa Ulla och prata med henne".

Sitter just nu och gråter, vilket jag gjort varje gång jag tänkt på mammas "tack kompis" under kvällen. Stackars min älskade mamma, och stackars Agnetas familj.