När jag kom hem till Ramsele idag visade mamma mig Agnetas dödsannons & en stor ruta med minnesord som hennes man Bosse och deras barn skickat in.

"Nisses arbete i skogen förde dem sedan till Skogsbyn i Kall 1955 och vidare till Edsele 1957 som blev den plats där Neta växte upp. Där fann hon även sin vän Ulla och skolårens många skratt och bravader födde en vänskap som inte ens flytten till Lockne 1966 kunde bryta. Få har väl kunnat skratta som de." Så himla fint, jag blir så otroligt rörd. Nu sitter jag med tårar i ögonen. Mamma är den enda utanför familjen som personligen nämns i minnesorden. Minns fortfarande hur jag när jag var liten kunde ligga på köksgolvet och skratta åt hur mycket mamma skrattade när hon talade med Agneta i telefon.

Om jag gråter redan nu, hur ska jag då klara av begravningen? Det kommer inte bli lätt, och jobbigast av allt kommer vara att se mamma så ledsen. Att det kommer vara över 100 personer på begravningen säger mycket, hon var en fin människa som försvann alldeles för tidigt.