Blev sugen att lyssna på Imogen Heap, så jag lyssnade på Speeding cars.. På direkten fylldes ögonen med tårar och jag fick en klump i magen. Låten, just den låten som påminner mig om när vi gick ut 9:an. Det var en av de sorgligaste dagarna i mitt liv, samtidigt som det var skönt och spännande. Jag grät och grät och grät, kändes som om det aldrig skulle ta slut på tårar. Jag saknar klassen så otroligt mycket, fortfarande. Men jag är glad att vi håller ihop så pass bra som vi gör, för ni är verkligen några av de bästa människorna jag någonsin lärt känna. Tio underbara år fick jag ha tillsammans med er, jag skulle inte tveka en sekund på att dela fler år med er.

Nu ringde mamma för att fråga hur det är med mig.
Jonas åker till Thailand på söndag, jag måste nog påstå att jag är aningen avundsjuk. Han hade gärna fått ta med mig. Måste be honom köpa någon liten grej därifrån att ta hem till mig.

Jag önskar att man kunde välja att glömma bort saker, att få dem att försvinna helt. Känns konstigt att jag ens har orken att bry mig om alla de där sakerna och alla minnen längre. Vet inte varför, men det går helt enkelt bara inte att glömma.