Have you ever watched kids on a merry-go-round?
Or listened to the rain slapping on the ground?
Ever followed a butterfly's erratic flight?
Or gazed at the sun into the fading night?
You better slow down.
Don't dance so fast.
Time is short.
The music won't last.
Do you run through each day on the fly?
When you ask how are you?
Do you hear the reply?
When the day is done do you lie in your bed.
With the next hundred chores running through your head?
You'd better slow down,
Don't dance so fast.
Time is short.
The music won't last.
Ever told your child, we'll do it tomorrow?
And in your haste, not see his sorrow?
Ever lost touch, let a good friendship die.
Cause you never had time to call and say,'Hi'.
You'd better slow down.
Don't dance so fast.
Time is short.
The music won't last.
When you run so fast to get somewhere.
You miss half the fun of getting there.
When you worry and hurry through your day,
It is like an unopened gift....Thrown away.
Life is not a race.
Do take it slower.
Hear the music.
Before the song is over.

"Detta är en dikt som har skrivits av en tonåring med cancer. Hon vill se hur många det är som förstår hennes dikt.
Skicka dikten vidare. Flickan bor på ett sjukhus som heter New York Hospital. Dikten är skickad av en läkare på sjukhuset."

Precis sådär tänker jag, ofta. Varje vardag ser jag fram emot helgen för att få åka hem. Sedan är helgen slut och jag ägnar hela veckan åt att "få den att gå". Jag vill inte ha det så, vara sådan. Jag vill njuta av livet varje dag. Men hur gör man för att leva varje dag som om det vore den sista? Jag förstår inte riktigt det, vilket jag önskar att jag gjorde. Men de gånger då jag bara stannar upp i vardagen och verkligen uppskattar något, de stunderna är värda mycket. Det behöver inte vara någon stor sak alls, bara något litet som ger mig ett stort leende på läpparna.