Idag är det ett år sedan jag för första gången var i London (satte min fot i denna underbara stad första gången den 27:e).

Idag är det ett år sedan jag såg världens snyggaste IRL-tjej, ever, och sedan satt och tittade på henne och lyssnade på hennes underbara brittiska hela dagen.

Idag är det ett år sedan jag för första gången såg världens absolut bästa band live.

Idag är det ett år sedan en av världens snällaste & bästa människor i mina ögon helt spontant kom fram till oss på McDonalds och pratade med oss, tackade oss för att vi varit på konserten och så vidare.

Idag är det ett år sedan jag hade en av mitt livs bästa dagar.

Jag tror inte det finns någon förutom Elina och Dea som förstår hur underbar och otroligt viktig den där dagen var. Den var något extra, något utöver det vanliga. Att för det första få se The Used live som vi väntat i flera år på att få göra, och att deras basist sedan kommer och talar med oss.. Dagen hade inte kunnat bli bättre. Även om vi inte fick träffa Bert (som de som stannade kvar utanför Brixton fick göra) så gör det mig inte så mycket, för jag vet att vi en dag kommer att få träffa honom och uppleva en av världens absolut bästa människor i verkligheten. Vi satt där inne på McDonalds och pratade (antagligen om konserten) och plötsligt går en kille och en tjej förbi fönstret och jag tittar sedan på Elina eller Dea, och sedan ut genom fönstret igen och ser killen vinka. Sedan bryr jag mig inte mer om det, förrens vi alla tre skriker "DET VAR JU JERPHA!!". Kan ni tänka er den känslan? Jepha Howard går förbi ett fönster där vi sitter och vinkar, utan att vi ens förstått att det är han. När vi sedan ser dem komma tillbaka och gå in på McDonalds, gå fram till kassan och sedan komma tillbaka.. Det är då det händer, Jepha stannar till och kommer fram till oss. Han ser sådär blyg och snäll ut och tackar oss för att vi kom på deras konsert och säger något i stil med att 'vi ses igen'. Jag önskar att jag kunde komma ihåg det ögonblicket in i minsta detalj, veta precis hur hans röst lät, hur jag kände mig. Det finns mycket jag skulle göra för att få känna den där otroliga känslan av total lycka sprida sig i hela kroppen och skapa ett megastort leende på läpparna som visar precis hur lycklig jag är. Vi sa ingenting tillbaka, vi bara log våra största leenden någonsin, och det räckte. Vissa säger "Men gud, sa ni inget?! Gud vad pinsamt!", men de var inte där i det ögonblicket. Inga ord behövdes, jag tror han förstod att vi var för chockade, glada och lyckliga för att få fram ett enda ord. Jag verkligen älskar honom för att han gav oss det där otroliga ögonblicket, ett ögonblick jag kommer leva på föralltid. ♥

Ja, ni som orkat läsa igenom det kanske förstår att det var en av mitt livs bästa dagar. Hela dagen var perfekt, så otroligt underbar! Att jag mådde dåligt på konserten och fick gå bak och ställa mig gör inte så mycket, för Jepha gjorde dagen så bra som den någonsin kunnat bli.


[Utsikten från vårt fönster. Jag saknar att höra bilar & sirener utanför på kvällarna.]

[Utsikten från London Eye, något utav det vackraste jag sett.]

[Det var så otroligt mysigt att titta på den vackra bron och lyssna till hans säckpipa.]

[Jag, Dea, Harry och Elina. Jag ser aningen störd ut, men det gör inget.]

[Discobrudarna & Michael Jackson, väldigt klockrent!]

[Jag & killarna som gjort att min katt heter Penny-Lane!]

[Jag och Nelson Mandela.]

[Dea, jag, Elina & Malin.]

[Mini casinot på Stanstead flygplats, där jag gjorde upp både mina & de andras pengar!]

[Dea, jag och Elina inne i världens finaste affär.]

[Den klassiska turistbilden!]