Bara tanken får det att hugga till i magen. Bara tanken får mig tårögd.
Jag hatar känslan av att ens värld är så skör att den kan rasa samman inom loppet av ett par sekunder. Känslan av att det mest otänkbara och det absolut värsta som någonsin skulle kunna hända, inte alls känns så otänkbart och långt bort längre. Jag försöker tänka att det som inte dödar, det stärker. Men om något inte dödar fysiskt, utan istället dödar psykiskt då?

Jag beundrar verkligen de som gått igenom så mycket, och ändå är så stark och tagit sig igenom allt. Men hur kan man återhämta sig efter att det som håller ihop ens värld plötsligt tagits ifrån en? Hur kan man vara så stark?
Jag visste att något var fel i samma sekund som ordet kom ur din mun, jag fick en känsla av obehag. Du kände nog likadant.

Jag vill inte sitta och vänta, men jag vill samtidigt aldrig behöva höra något mer om det.
Ibland kan man inte sätta ord på sina känslor.


Det var till en början mening att det här skulle bli ett.. ganska glatt inlägg med, ja, något ur "tjuvlyssnat" jag tyckte var riktig t roligt. Men, jag känner inte längre för det. Just nu känner jag inte för någonting.
VAD ARG JAG ÄR, JAG BORDE INTE ENS BEHÖVA OROA MIG! JÄVLA ORÄTTVISA VÄRLD!
Jag känner mig aningen instabil just nu. Kommer antagligen inte kunna somna heller, pga detta.