Jag saknar att bli irriterad på morgonen när du vägrar kliva upp trots att jag säger åt dig gång på gång. Jag saknar att bli lite sur & besviken när jag vaknar på morgonen och ser att du ligger bortvänd. Jag saknar att känna värmen från din kropp. Jag saknar att ligga kvar lite extra i sängen på morgonen för att mysa med dig. Jag saknar din blick när du vill att jag ska välja något och får svaret "det spelar ingen roll". Jag saknar känslan av att sakna dig bara för att du är i ett annat rum. Jag saknar att se dig i ögonen den första gången varje morgon. Jag saknar att ligga tätt intill dig och höra dig säga underbara saker. Jag saknar att bara sitta och titta på dig med ett leende på läpparna.

Just nu saknar jag verkligen allt med dig, bra som dåligt. ♥

Idag är den här tjejen verkligen pepp alltså! :'D
På livet, studentfest på onsdag och.. allt! Härliga känsla.



Mi familia <3 mwaha

Varning för mycket text och en hel del tjat.
Varje gång när jag läser en blogg med en tjej som jag tycker är hur fin som helst, som säger att hon måste gå ner si och så mycket i vikt så blir jag så himla irriterad. Jag tänker alltid "hur fan kan nog tycka att hon är för tjock?!" och det bevisar ju bara att det verkligen är i huvudet det sitter. Men iallafall, här kommer en släng dubbelmoral. Men just nu orkar jag inte ens titta mig i spegeln, minns inte när jag senast kände mig såhär stor och motbjudande. Känslan av att ha en tom & ibland skrikande mage gör mig nöjd med mig själv, jag känner mig duktig då. (Hur dumt som helst och jag är fullt medveten om det.) Av någon anledning känns det så himla mycket lättare att svälta sig själv än att träna, även om man inte tjänar ett dyft på det. Så fort man börjar äta så kommer vikten tillbaka, på en gång. Men kanske blir det så när man vid ett flertal tillfällen tränat och försökt gå ner i vikt men aldrig sett något resultat. Men det dummaste är att jag egentligen är fullt medveten om att allt egentligen sitter i huvudet. Jag har varit riktigt smal, men jag har ändå aldrig känt mig nöjd med mig själv. När jag var smal skämdes jag över min "feta mage", som antagligen inte ens var en femtedel av vad min mage (eller kropp öht) är idag. Jag har alltid varit en sådan som inte förstått mig på varför folk inte kunnat säga vad dom väger, men nu förstår jag det. Jag vågar inte ens väga mig längre, jag är alldeles för rädd för att jag ska ha gått upp flera kg till. Eller kanske jag skulle gå och göra det för att peppa mig själv, eller får det motsatt effekt? På måndag vill jag verkligen försöka att börja gå ut och gå, träna hemma i lägenheten & sakta men säkert börja arbeta med mitt självförtroende. Jag säger att jag vill, inte att jag ska. Så vi får se hur det går. Men bara för att jag aldrig har sett något resultat förut så betyder inte det att jag aldrig kommer att göra det, för kan alla andra gå ner i vikt så kan jag också göra det.

Nu ska den här emochejen åka och köpa chips & dipp (och pga det få dåligt samvete) och sedan se Twilight på tv1000 20:00.

För att komma till källan måste man simma mot strömmen. - Stanislaw Jerzy Lec

Det här citatet sa mig väldigt mycket, mer än om jag hade läst det igår.