Har kommit lite längre när det gäller läsningen, men har fortfarande mycket kvar. Tur att helgen just börjat.

När jag läser vissa saker i böckerna, t.ex olika berättelser eller exempel från tänkbara scenarion så slår det mig att jag en dag kommer vara den där personen som avgör hur en patient eller en anhörigs första möte blir, den som avgör hur en dag eller hur en sjukhusvistelse kan bli (beroende på vilken sorts arbetsplats jag kommer ha). Jag har det redan ganska klart för mig hur jag själv vill vara som sjuksköterska, för jag vet hur jag själv vill bli bemött. Jag är en av de som är rädd för att ta sprutor, rädd för att ta blodprov och som blir nervös bara av att vistas på en vårdcentral eller ett sjukhus (nu gäller det bara att bli av med allt det!). Jag är också en väldigt empatisk person. Jag vet att jag vill vara den där sköterskan som ger en känsla av trygghet, även om man egentligen är rädd. Den som är väldigt försiktig och ser till att patienten känner sig säker. 

När jag funderar över om det här är rätt utbildning för mig så är svaret inte helt självklart, utan snarare lite osäkert. Men när jag sedan tänker på att en vidareutbildning kan ge mig chansen att få arbeta med att ta hand om & hjälpa barn i olika åldrar & olika situationer så förändras allt. Det vill jag göra. Det är något som är värt att ha i tankarna när jag önskar att jag slapp läsa det där halvtråkiga kapitlet i omvårdnadsboken.