Vi sitter och tittar på Telefon från tornen, helt otroligt att det har gått hela nio år. Vart tar tiden vägen egentligen? 

Det rinner tårar lite från och till, att få höra alla som ringer och säger farväl till sina nära och kära är så otroligt sorgligt. Det får mig att sakna de där hemma. Min fina mamma och pappa, djurens lena pälsar och barnens glada, små ansikten. Älskar dem så mycket. ♥

Men jag har ju min Micke. Som just nu sitter i sovrummet och spelar gitarr, jag kan höra honom sjunga lite lågt. Det får mig att le. Han tror nog inte att jag hör, det är det som gör det så gulligt.