Jag har ännu mer nu sedan jag flyttat förstått vilka underbara föräldrar jag har. Fast jag visste jag ju såklart innan också. De finns alltid där och hjälper mig om det behövs, och det betyder så otroligt mycket. 

När jag var liten så var pappa den där "roliga pappan" som lekte kurragömma med mig & varje kväll berättade godnattsagor. Och inte vilka sagor som helst, han kom på dem själv & de handlade alltid om mig. Det var hur roligt som helst, och jag tror att jag uppskattar det ännu mer idag än vad jag gjorde då. Bara att veta att han gjorde det. Jag önskar att jag hade fantasin att göra likadant för mina barn, men nu var det ju inte det som det skulle handla om. Min mamma läste ni ju om igår, så det vet ni ju redan.

När jag var mindre så kunde jag tycka att de var så dumma, gamla & tråkiga och inte fattade någonting. Ni vet, sådär typiskt en tonåring. Men jag lever, trots att jag inte fick göra alla de där grejerna jag ville göra. Nu förstår man liksom varför de gjorde & tänkte som de gjorde. Jag hade aldrig velat byta bort mina föräldrar mot några andra. Jag längtar så himla mycket efter er! ♥