Idag hade vi en kvinna från Kvinnojouren på besök, hon pratade en massa & visade en film. "Kärlek ska inte göra ont" hette filmen. Mina tankebanor gick mycket runt att det är delvis sådant jag kommer att få tacklas med i framtiden, om jag blir socionom.

Att få hjälpa människor i svåra skeden av livet känns otroligt jobbigt men ändå så himla givande, jag har alltid velat vara en person som på något sätt spelar roll och/eller gör en skillnad i folks liv. Frågan är bara hur pass lätt jag isåfall kommer ha för att lämna alla dessa tankar på jobbet, och bara vara Sara när jag kommer hem. Fast sådant lär man sig nog med tiden, oavsett vilket jobb man har. Mer eller mindre iallafall. :)