så fort du inte är där, väntar jag på dig. och jag tänker på dig hela tiden, men varför känns det då såhär? jag hatar den här känslan, den får mig att på något sätt känna mig hjälplös, för jag vet varken vad jag egentligen tycker eller tänker. varför blir det såhär? sitter det bara i att jag är osäker, osäker som person, tänker för mycket eller helt enkelt bara är alldels för rädd för sådana saker. närhet skrämmer mig, det gör det faktiskt om jag tänker efter, dock inte all sorts närhet. men att jag är osäker som person märker jag ganska ofta, tvivlar oftast på vad folk säger, om de säger något positivt. visst det gör alla, men kanske inte på samma sätt som jag gör det.
varför känns det inte så nu också? fick det mig att börja tänka för mycket, oroa mig för om det är ren inbillning, det måste nog ha berott på det. fast jag varken tror eller vill tro att det är det, men jag kan inte svara på om det är det.
jag vet så väl vad jag hoppas på och vill, eller är det något jag målat upp för mig själv? det där som alla människor vill ha, kanske känner jag bara att jag behöver någon..
men det har alltid varit något speciellt med dig, det har jag tyckt väldigt länge.


varför blev det sådär? jag trodde att ni skulle hålla ihop länge till, inte att det skulle ta slut såhär. jag vill inte förlora dig, du har funnits med för länge för det. hur det än blir, så hoppas jag att vi fortsätter hålla kontaken så gott det går. blir det aldrig någon fler gång, var det där sista gången som jag var där hos er? det känns verkligen som om det inte ska sluta såhär, jag blev helt chockad. vem hade förväntat sig det, inte jag iallafall. jag tror nog att vi alla blivit chockade, men jag hoppas att det ordnar sig.

jag saknar dig, ungefär hela tiden. saknar du någonsin mig?
jag är rädd.