jag säger det igen, bara för att få det sagt. jag hatar verkligen den här känslan, känslan av att vara i behov av någon annan. hela dagen har bara varit en massa undran och längtan, och nu känner jag mig besviken. jag förstorar upp saker, tar allt för hårt. men jag är sån, jag är väldigt känslig och det kan jag tyvärr inte göra något åt.
och det låter överdrivet, men det får ni gärna tycka, men det är så jag känner det. vad ni tycker och tänker om det berör mig egentligen inte, för jag skriver bara för att få det ur mig. inte för att få något slags medlidande, eller för att jag vill att alla ska veta hur synd det är om mig, för det är inte synd om mig. det här är bara små, små saker, som jag dock förstorar upp, så de blir något större för mig själv. hur är det man brukar säga? att det inte kommer något dåligt som inte har något gott med sig? ja, något i den stilen iallafall. men varför kommer aldrig något gott som inte har något dåligt med sig, varför händer aldrig det? kanske känns det bara så för att vi tar till oss det negativa på ett starkare sätt än vi tar åt oss det positiva.. men varför gör vi det?
har varit hemma från skolan i två dagar nu, vill egentligen inte gå imorron heller.. men jag orkar nog inte sitta hemma helt själv ännu en dag. det är långtråkigt och det blir så mycket tänkande, vilket bara blir jobbigt.
jag tar allt det här så negativt, när jag egentligen borde se positivt på det. jag är verkligen negativ av mig, när det gäller det mesta faktiskt. det är tråkigt, men jag anstränger mig inte direkt för att vara positiv heller.. kanske borde jag försöka det?
nu ska jag borsta tänderna och sedan lägga mig och lyssna på musik tills jag somnar..


jag hoppas att du hör av dig, snälla..