Fredag och helg, vilket betyder att jag är ledig från skolan och därför är hemma i lilla Ramsele igen. Faktiskt så känns det lite jobbigt att vara här hemma igen, för jag trivs trots allt väldigt bra i Kramfors, vilket känns lite oväntat. Det var nu två dagar sedan Emil åkte hem, och jag vill ha honom tillbaka, nu. Jag har redan sagt det, men säger det igen. Jag har aldrig känt såhär förut, jag vill verkligen dela mitt liv med dig. Förstår om det låter löjligt efter så kort tid, men det var ju inte bara två månader sedan vi lärde känna varandra. Vi kände ju redan varandra innan vi blev tillsammans, kanske inte så bra, men vi talade ju dagligen och så. Det där är en ganska rolig sak, jag läste 100 ord på lunarstorm för ett tag sedan också och såg att en tjej skrivit om det. Nu kanske ni undrar vilket "det" jag talar om, eller? Jo, kärlek över internet. De flesta tycker nog att det låter väldigt löjligt och tänker "Hur fan kan man få känslor för någon över internet?". En sådan person har nog aldrig skaffat sig en kompis över internet heller. Om man skriver på msn varje dag under en väldigt lång tid, blir man faktiskt väldigt tajta. Är det verkligen konstigt att få känslor för någon man talat med dagligen över internet, och under en tid talat i telefon med? För efter ett tag övergår msn-pratandet antagligen till korta telefonsamtal som bara blir längre och längre. Inte för att det var direkt så för mig och Emil, vi träffades för första gången för ca 2 år sedan nästan, tror jag. Så han är inte någon jag lärt känna på de här tre månaderna, utan någon jag redan talade med i perioder och sådär. Jag har alltid tyckt att det varit något speciellt med honom, och tyckt bra om honom sedan första gången vi träffades. Sedan när jag började bli intresserad av honom, inte trodde jag då att vi några månader senare skulle vara tillsammans. Men så blev det, och det är jag så otroligt glad över. Han är ett av det bästa som hänt mig, han är en helt underbar person. Men det gör ont att det ska måsta vara såhär, att vi ska behöva vara utan varandra den största delen av tiden nu framöver. Men jag hoppas att vi klarar av det, det måste vi. Många andra klarar det, så varför skulle inte vi göra det? Det är jobbigt, och kommer att fortsätta vara det. Men man vänjer sig antagligen, och när vi väl träffas kommer det att vara helt underbart. Som nu i sommar när vi inte hade sett varandra på nio dagar och du klev av bussen.. Det var en så skön känsla. När du kom mot mig och gav mig en puss så gick det en rysning genom hela kroppen. Det var då nio dagar, och nu är det månader vi talar om. Just nu känns det som om jag skulle kunna göra nästan vad som helst för honom, han är trots allt det finaste jag har.
Jag är så otroligt glad för att jag delar lägenhet med Erika nu också, skulle aldrig klara av att vara ensam utan Emil. Även det att jag och Erika har så otroligt roligt tillsammans, och att hon faktiskt är min bästa vän. Något jag är mindre glad över är att jag inte kommer träffa Elina och Dea speciellt ofta. Elina bor i Övik, Dea i Umeå och jag i  Kramfors. Jag saknar dem, de är speciella. Åh, nu blir jag alldeles tårögd. Jag är så glad över vilka underbara människor jag faktiskt har i mitt liv, tack för att ni finns och gör dagarna värdefulla.

Min nya skola, min nya klass? Jo, jag måste väl erkänna att det känns helt okej trots allt. Jag har kanske inte så svårt att anpassa mig som jag trodde? Jag vet inte, men än så länge har allt gått bra iallafall. Vi är 21 i klassen, varav tre stycken är killar. De flesta verkar faktiskt helt okej, och vissa bättre än helt okej. Att bo själv fungerar faktiskt riktigt bra det också, än så länge iallafall. Visst, när man kommer hem är man trött och det dröjer några timmar innan middagen blir gjord, men den blir iallafall gjord. Att lära sig att klara sig själv är nog väldigt nyttigt, samtidigt som det är lite besvärligt.

Nu var det en stund sedan jag skrev, Elina ringde så det blev ett avbrott i skrivandet, och jag tror att jag avslutar det hela här. Kanske sätter mig och ser på tv med mamma en stund istället.

   

Emil Edström, I wanna grow old with you.