Jaha, så var snart första skolveckan avklarad då. Började i tisdags, var väldigt, väldigt nervöst, fast mest nervös var jag för att jag visste att Emil snart skulle åka ifrån mig. Första dagen gick lite sådär, hade gråten i halsen många gånger för att jag började tänka på att Emil snart inte längre skulle vara hos mig. Allt kändes värdelöst också, men nu känns både klassen och skolan bättre. Men om jag verkligen trivs, det vet jag inte riktigt än. Igår så gick Emil med mig till skolan, eftersom hans buss gick alldeles innan min första lektion började, var inte roligt alls att behöva säga hejdå. Nu börjar jag gråta också, duktigt Sara. Iallafall, så gick jag gråtandes ifrån busstationen vidare till skolan. Klarade mig ganska bra ändå, tills jag läste ett sms han skickat som gjorde att jag började gråta igen, och Sulle var söt och kramade mig och tröstade. Fast värst var nog tisdag kväll, grät ungefär hela tiden. Så fort jag började tänka på att han skulle åka ifrån mig så brast det, trots att han fortfarande var kvar. Igår efter skolan var det inte så himla trevligt, gick och stängde in mig på rummet och låg där och grät samtidigt som jag tittade på bilder på honom och luktade på tröjan han lämnat kvar här. Jag saknar honom så otroligt mycket, allt känns fel när jag inte är med honom. Imorgon åker jag och Erika tillbaka till Ramsele också, vilket ska bli väldigt skönt men jag irriterar mig på att jag tror att jag ska vara med Emil i helgen, vilket jag inte ska. Nu kommer det ta ca två månader innan han kommer hem igen, men antagligen så sparar jag ihop lite pengar och åker ner till honom om ca en månad eller så. Jag önskar jag kunde få hålla om honom en sista gång innan han åker, att jag fick chansen att säga hejdå på riktigt. Det fick jag inte igår, eftersom jag började gråta fick jag inte fram ett enda ljud förutom ett svagt "hejdå". Okej, nu började jag gråta, igen. Jag har aldrig varit såhär förut, aldrig känt på det här viset, aldrig varit så ledsen för att någon åkt ifrån mig en tid. Jag vill ha dig hos mig, jämt. Men det går inte, och det kommer jag bli tvungen att lära mig leva med framöver. Innan jullovet kommer vi antagligen ses 1-2 gånger, och efter det blir det antagligen lite oftare. (Om vi fortfarande är tillsammans då, vilket jag verkligen hoppas på. Jag vet inte hur jag skulle klara mig utan dig.) Det låter kanske dumt efter två månader, men vi blev ju inte direkt bekanta just innan vi blev tillsammans, plus att det verkligen känns som mer än två månader. Det känns som en evighet, och jag hoppas att det kommer bli en evighet, på riktigt. Men nej, nu sitter nog Erika och väntar på att jag ska bli klar här så att vi kan titta på film, så jag ska gå och vara lite social med henne nu.

Tack för att du gett mig två av de bästa månaderna i mitt liv, och jag hoppas att jag en dag kan tacka dig för alla våra år tillsammans. Men tyvärr så är min nya, antagligen värsta rädsla, att du ska göra slut.

"Gränsen går vid himlen." Åh, du är för bra för att vara sann. <3

I wanna grow old with you.