"Det kommer att kännas som att träffa någon man inte känner, fast ändå inte."
Den tanken har aldrig slagit mig, jag har aldrig sett det på det viset. Men det stämmer, det kommer antaligen att kännas lite konstigt. Men, vad spelar den konstiga känslan egentligen för roll när den antagligen kommer försvinna efter en iten stund, om den ens kommer att finnas där.

Jag önskar att du var här nu, om så bara för en liten stund.. De här fem dagarna känns som en evighet samtidigt som de ändå gått relativt fort. Likadant känns det gällande "dig och mig", det känns liksom som om jag känt dig väldigt länge ändå, samtidigt som den här tiden har rusat förbi. Ibland känner jag att jag önskar att jag aldrig lärt känna dig på det viset, när allt det här bara känns jobbigt. Men då tänker jag på alla underbara saker med dig, och hur kan jag då låta bli att ändra mig? Visst, det kommer bli väldigt jobbigt nu framöver.. Men sedan kommer det ju ha varit värt det, det är jag säker på.

"faen vad jag saknar dig gumman.. allt skulle kännas så mkt bättre med dej här! du är helt klart bäst, finns ingen som ens är i närheten <3"

Åh, det där är just ett sånt tillfälle som får mig att ångra att jag ibland tvivlar, är så otroligt glad för att jag har dig. De små sakerna du säger, och gör.. Jag vet inte vad jag ska säga, men jag är så otroligt kär i dig. Jag tror det var igår, när jag satt och tänkte på att tiden går så fort och att snart sitter jag där, flera år äldre.. Den tanken skrämmer mig, framtiden skrämmer mig. Men sedan började jag tänka på dig, och kände att det inte alls kändes lika skrämmande att åldras, om jag fick åldras med dig. Det låter kanske fånigt efter såhär kort tid, men det bryr jag mig inte om, för det var så det kändes. Jag längtar så otroligt mycket efter att få träffa dig, hålla om dig och bara veta att du är där.

Och ja, framtiden.. Framtiden är alldeles bakom hörnet nu, och snart ligger den alldeles framför mig.
Och jag är rädd, rädd för vad den har för planer för mig. Jag är rädd för att inte trivas i skolan, för att inte få några riktiga kompisar där, för att inte klara av självständigheten, men det jag är mest rädd för är nog för att jag ska förlora dig, att det inte kommer att fungera.
Jag tror inte att jag är redo för att bli självständig riktigt ännu, egentligen. Jag skulle vilja ha lite mer tid som barn, innan jag går vidare till nästa stadie, ett mellanting mellan barn och vuxen.. Men det går inte, om två veckor så är allt annorlunda. Frågan är bara om mitt liv förändras positivt eller negativt, men det svaret kan jag inte få förrens jag "provat på mitt nya liv". Men det jag oroar är mig mest för är att när allt det nya inträffar, så måste jag uppleva det utan dig, kanske inte den första veckan, men efter det så måste jag göra det själv.

Jag önskar att du var här just nu, jag vill känna tryggheten jag känner i din närhet.

(Det här inlägget skulle egentligen blivit publicerat igår 01:39, men blogg.se klatrade så det fick lov att vänta med att bli publicerat fram tills nu.)