Imorse läste jag Isabella Löwengrips (Blondinbella) debattartikel angående pensionen. Känslan efteråt? Förbannad.

"JOBBA TILL 75? Jag kommer att jobba tills jag dör. Jag förstår inte varför jag skulle sluta jobba vid 65. Jag liksom andra i min generation pensionssparar inte ens. Jag pensionssparar inte eftersom jag tror på att jag hittar andra försörjningsmöjligheter när jag blir gammal. Jag kan jobba när jag är gammal. För mig som arbetsgivare är det självklart att det inte är hållbart att människor ska vara pensionerade en tredjedel av livet, skriver Isabella Löwengrip, känd för sin blogg Blondinbella."

För det första, vad är det som säger att Isabella inte kommer att insjukna i t.ex cancer eller ALS innan hon ens hunnit fylla 65? "Jag kan jobba när jag är gammal." Nej, det kommer du kanske inte att kunna göra. Du kanske insjuknar i Alzheimers eller någon annan sjukdom som gör det omöjligt för dig att jobba? 

Alla har inte heller de ekonomiska förutsättningarna som t.ex hon som entrepenör har. Visst, alla skulle kunna kämpa för att komma dit hon är idag - men det är långt ifrån alla som vill det. Jag hade GÄRNA haft en månadslön på över 50.000, eller kanske t.o.m 100.000 när jag är färdig sjuksköterska, och på så sätt kanske ha bättre ekonomiska förutsättningar.. Men det är ingen som kommer betala mig dom pengarna för att vara sjuksköterska, för att ta hand om alla i det här landet. Varför? För att det är ett kvinnoyrke och uppskattas inte, trots allt det ansvar man som sjuksköterska har. Jag drömmer om att ha samma ekonomiska förutsättningar som Isabella har (vem gör inte det?), men jag vill inte bli entrepenör. Jag vill bli sjuksköterska och hjälpa folk, känna att jag gör en skillnad i samhället. Men det är inte roligt att veta att jag kommer ha en dålig lön i förhållande till det jobb jag kommer att göra, att jag högst troligt kommer vara utsliten innan jag ens hunnit fylla 65. Men, man ska ju välja att jobba med något som är roligt, eller hur? Och det gör jag, men det betyder inte att jag kan jobba till 75 eller tills jag dör. Jag förstår att alla dessa kontorsråttor kan tänka sig att jobba till 75, för hur arbetssamt är det egentligen att sitta framför det där skrivbordet? Prova att jobba en månad inom vården, en månad. Känn hur fötterna värker efter att springa runt på de hårda golven, stressen när man kanske inte hinner med att ge vårdtagaren den tid man skulle vilja. När det är så stressigt att man glömmer bort att man är kissnödig. När chefen säger att det kommer bli nedskärningar i personalen, för att pengarna inte räcker till. Känslan av att veta att det man knappt hinner med att göra idag, aldrig kommer att hinnas med om man blir färre personal på varje arbetspass.

Jag säger inte att det inte är ett riktigt arbete att sitta på ett kontor, men det är en jävla skillnad när man har papper och siffror att ta hand om, i jämförelse med människor som är beroende av dig. Om du inte hinner ta en tant eller farbror på toaletten, så betyder det att hon eller han kommer att kissa ner sig. Om det är något man inte hinner med ena dagen på ett kontor kan man ju ta igen det nästa dag, men så fungerar det inte med människor. Tänk om det var du själv som fick sitta där och kissa ner dig, bara för att personalen är underbemannade och inte hinner hjälpa dig till toaletten. Du skulle kanske kunna försöka gå på toaletten själv, men det är stor risk att du ramlar omkull, att du aldrig tar dig fram till toaletten.
Alla moderater som sitter där högavlönade eller med ett fett bankkonto behöver väl aldrig oroa sig för detta, för deras ekonomi gör att de aldrig kommer att behöva sitta på ett kommunalt äldreboende eller söka kommunal vård. Inte bara moderater för den delen, alla idioter som arbetar inom kommuner och dylikt och väljer vart pengarna ska gå, de lär inte heller behöva flytta in på det där äldreboendet när de blir gamla. Då är det nog jävligt lätt att inte riktigt bry sig heller, men då är man en dålig människa i mina ögon. Jag önskar att alla dessa människor fick vara den där stackaren som fick sitta där nerkissad och vänta, vänta på att någon ska ha tid att hjälpa.

Det här blev ganska luddigt, bara för att det här är ett ämne som berör mig så mycket. Jag blir så arg så jag skulle kunna sprängas, och jag skulle kunna sitta och skriva flera tusentals ord om detta och ändå ha mer att säga. Men, i alla fall. Jag kommer aldrig att leva för att arbeta, utan arbeta för att leva. Men jag kan också säga att om jag var ekonomiskt oberoende skulle jag ändå vilja arbeta, inte en heltid, men jag skulle vilja arbeta. Men det beror på att jag vill bidra till samhället, känna att jag gör en skillnad. Därför har jag valt att utbilda mig till sjuksköterska, för att göra en skillnad. Men även om mitt jobb kommer att vara roligt och givande, så kommer jag ALDRIG att leva för att jobba. Jag tycker uppriktigt synd om de som lever för att jobba. Jag lever för att vara med mina nära och kära, för att resa, för att ta vara på de små sakerna i livet, för att se mina barn växa upp, för att sitta hemma i soffan en hel kväll och bara ta det lugnt. Inte för att jobba.