Läxorna, ja dom ligger fortfarande kvar på samma ställe som jag la dem på när jag kom hit till lägenheten i söndags. Imorgon ska de vara klara, duktigt Sara. Men jag orkar inte, mår inte alls bra..
Var hemma från skolan igår, orkade helt enkelt inte gå. Förkyld, ont i huvet och allt det där.
Så idag gick jag ju på skolan då, jag och Erika hade anmält oss som "hjälpredor" till LS-dagen eller vad det nu hette. Så imorse när vi kom på skolan fick vi ett eget klassrum och fick veta att vi skulle vara lekledare för en egen klass, så vi blev genast lite nervösa. Erika blev otroligt nervös, så det slutade med att en av hennes hantverks-lärare var med oss i vår grupp, för att vara stöd liksom. Men vi förklarade lekar och sådär, otroligt nog tyckte jag inte att det var så farligt. Är riktigt stolt över mig själv, med tanke på att det inte bara var vi ettor, utan tvåor och treor också. Så ja, jag är ganska nöjd med dagen. Men efter lunch orkade inte jag och Erika vara lekledare mer, utan var med och lekte istället. Det slutade med att vi ställde upp på den här leken när man har en hink med vatten med ett äpple i, så ska man ta upp det med munnen och sedan leta åt en sockerbit i en skål med mjöl, men munnen. Så ja, jag behöver nog egentligen inte berätta hur vi såg ut efter det. Hela mitt ansikte var fullt med mjöl, håret likaså.

Åh, varför måste det vara såhär? Allt har blivit så konstigt, och jag tycker absolut inte om det. Så mycket känns ha förändrats.. Känns som om vi knappt talar längre och när vi väl gör det så bråkar vi större delen av tiden. Jag vill inte att det ska vara så, men.. Kan inte bara det här året vara över snart? Jag vill ha sommar och allt det där. Men mest av allt vill jag ha dig, på det sättet jag inte kan få ha dig nu. Distans suger, det gör verkligen det. Inget blir direkt bättre med tiden, jag tycker bara att allt har blivit sämre.. Men det kanske känns bättre sedan när vi får träffas igen. För jag vill verkligen det här, jag vill att det ska fungera. Det känns bara så jävla jobbigt att veta att vi kommer att ha det i ett helt år framöver, ett helt år. Det är inte lite tid vi talar om. Jag önskar jag kunde ha dig här nu, jävla skit. Nu börjar jag typ gråta också.. Åh, jag verkligen h a t a r det här. Jag blir så otroligt arg och besviken varje gång jag ser ett par, på stan, på skolan eller vart det nu är. Jag vill också vara med dig, när som helst. Inte måsta planera och planera, inför varje gång vi ska ses. Det värsta är att om vi fortfarande är tillsammans när du gått ut, så vet jag aldrig  vart du kommer att hamna efter det. Det kommer antagligen fortsätta likadant, nästan.. Jag har två år kvar här efter du gått ut, jag är fast här. Du kan flytta vart du vill och knappast lär du välja Kramfors eller Sollefteå framför alla andra ställen. Jag har vetat om det här hela tiden, men ja.. Jag undrar om jag, när jag stog där den där kvällen och höll om dig och tänkte på framtiden, om jag trodde att det skulle bli såhär jobbigt? Jag vet att det bara är två veckor kvar tills jag får träffa dig nu, men efter det då.. Då kommer det bli precis lika jobbigt, igen. Kommer jag verkligen klara av att känna det såhär i ett helt år till? Jag hoppas det, jag hoppas att vi klarar det. Men det kan inte fortsätta såhär, jag orkar inte sura och tjafsa hela tiden.

84 dagar.