Sitter och tittar igenom min lilla almanacka som jag går runt med i väskan, sidorna är ganska tomma samtidigt som de känns vara fulla. Tills imorgon har jag t.ex haft på mig att välja ut tre låtar till musiken som jag sedan ska välja ut  någon av och skriva en analys till den. Det har varit ganska svårt, men jag har valt ut; pärlor, på nära håll och apologize. Vilken jag väljer sedan får jag se, vill välja både pärlor och apologize med tanke på att de båda har en sorts koppling till Emil för mig. Men jag känns aldrig lessna på apologize, och är en av de bästa låtarna som finns att lyssna på när man åker t.ex buss och sådant, jag bara älskar den. Den påminner också om när Emil bara var något.. jag liksom tänkte på, när jag inte trodde att han skulle bli min. Den påminner även om vår sista klassresa, när jag lyssnade på den låten hela vägen till Stockholm nästan.

Jag vill egentligen inte säga förlåt, för att jag inte tycker att jag borde det. Du läser antagligen inte det här ändå, men jag kan ju säga ett litet förlåt bara för att själv känna att jag ändå sagt det. Så, förlåt älskling! Det är inte meningen att jag ska bli så sur och allt, men det beror ju trots allt på att jag är så osäker. Jag är rädd för att förlora dig, och blir därför väldigt sur och orolig när du inte hör av dig och när du säger sådana saker. Så du får ju försöka se det från min sida litegrann också, precis på samma sätt som jag måste försöka se det från din sida också. Men det är svårt, för vi har olika prioriteringar och jag tror att du ligger högre upp för mig än vad jag gör för dig, faktiskt. Det säger jag inte för att klaga eller för att verka bättre, för jag önskar att jag också kunde försöka koppla bort dig för en stund och bara bry mig om annat. Men varje dag så går jag och väntar på att du ska höra av dig, och tillslut så måste jag höra av mig för att jag inte kan vänta längre. Jag vill inte vara så, jag vill inte vara tjatig. Men jag känner att jag måste få det bekräftat att du fortfarande tycker om mig, nu när du inte kan visa det. Så det är nog minst lika jobbigt för mig att måsta höra av mig hela tiden, som det är för dig att jag hela tiden ringer. Jag försöker hålla mig, och idag lyckades jag faktiskt. Trots att det berodde på att jag var sur så är jag ändå nöjd över mig själv, vilket bara låter, och även är löjligt. Nu skulle jag vilja sitta här en lång stund till och bara skriva av mig allt, men jag måste gå och duscha, eftersom jag ska upp sju - halv åtta imorgon.


Hur sur jag än har varit, och kommer bli, så kommer jag aldrig kunna förneka att jag ständigt saknar dig.