Sådär, så var min första artikel klar.

Barn
Längtan är stor

söta syskonbarn gör inte direkt att man längtar mindre, utan snarare tvärtom.

Vi kommer hem till min syster och hennes familj. Hon har två barn, Kevin snart tre år och Felicia snart fem månader. Nästan direkt när vi kommit dit så vill Kevin att jag följer med honom in på hans rum och tittar när han leker. Vilket han nästan alltid vill att jag ska göra när jag kommer dit. Men jag får inte röra hans leksaker, vilket han säger åt mig nästan direkt så jag ska ha det helt klart för mig. Han är oftast så, man ska bara sitta och titta på när han leker, då är han nöjd. Jag frågar honom hur det känns att vara storebror, och han svarar ett enkelt "Bra!". När jag sedan frågar varför det känns bra så funderar han en liten stund och svarar sedan "För helst när man ska vara ute och gunga." Så lillasyster är tydligen bäst att ha när man vill vara ute och gunga med någon. Men att han tycker om henne är något som verkligen märks, han ska alltid gosa med henne och säga hur söt hon är osv. Fast om man frågar honom, så är de såklart lika söta båda två. När det sedan blir dags för dem att äta så går vi in i köket och min syster Annette berättar för oss om att Kevin hade sagt till henne att Felicia bitit honom. Annette hade då svarat att det inte var så farligt, eftersom det inte gjorde så ont när hon inte hade fått några tänder ännu. Kevin har nu kommit in i det så kallade frågestadiet som de flesta små barn kommer in i. Han frågar hela tiden "varför då?", och nu undrade han såklart varför bebisar inte har några tänder. Mamma Annette svarar då att när man är liten så sitter tänderna i tandköttet och växer sedan ut när man blir större. "När jag var en traktor så satt mina tänder i däcken, och sedan växte de ut.", blir hans gensvar på hennes förklaring. När hon säger till honom att han inte varit någon traktor, så säger han att det har han visst varit. När Felicia, som sov när vi kom dit, har vaknat så ger Annette henne lite katrinplommon-mos och Felicia blir alldeles till sig. Hon tar tag i Annettes hand och sedan drar hon den mot sig för att få i sig moset så fort som möjligt. Medan hon äter sitter hon där, alldeles sölig runt munnen och ser väldigt nöjd och belåten ut.

Trots att han är så liten har han väldigt många förnuftiga tankar i sitt lilla huvud och är på något sätt lillgammal. När han säger något om Felicia kan han ofta säga "Lill-jänta" och liknande saker som man oftast hör av äldre människor. När han följer med sin pappa till jobbet så går de in i fikarummet och så säger han "Finns det någon saft här, tro?". Så då får han saft och när han druckit upp den så vill han såklart hem igen.

Sedan min syster fick Kevin har jag nog mer och mer blivit sugen på att själv skaffa barn och att nu se Felicia som är så liten och söt gör inte saken lättare. Jag kan sitta och titta på barnbilder och sådana saker hur länge som helst och un på senare tid har det t.o.m. blivit så att jag går omkring och tittar på barnkläder när jag är ute och shoppar. Om man är ute, var som helst, och jag ser ett litet barn kan jag inte undgå att följa det med blicken, med ett stort leende på läpparna. De är så otroligt söta, fast visst har de lite sämre sidor också, men det har vi ju alla. Att skaffa barn är verklige något jag ser fram emot. När mamma sa något med att Annette hade tagit med barnen och gått och lagt sig, men när de inte kunnat somna så hade hon och Kevin klivit upp och tittat på tv och ätit ostbågar - en sådan liten sak gör att jag längtar ännu mer, att kliva upp med sitt barn och bara sätta sig och göra någonting tillsammans. Tanken av att för första gången hålla i sitt eget barn, ger mig ett leende på läpparna. Veta att det är någon som alltid behöver en, någon som betyder allt för en.
Jag vet med säkerhet att den dagen när jag väl får barn, kommer jag att vara en otroligt stolt mamma.

TEXT, FOTO OCH LAYOUT: SARA HÖGLUND.